BIKON
BIKON Bistånd Kongo Direktstöd till människor i Kongo
Minsamu Miayenge
Minsamu Miayenge Messages de paix Août - Decembre 2018
Minsamu Miayenge Messages de paix Janvier à Juillet 2018
Minsamu Miayenge Messages de paix Aout 2017
Minsamu Miayenge Messages de paix Juillet 2017
Minsamu Miayenge Messages de paix mai - juin 2017
Minsamu Miayenge Messages de paix janvier 2017
Rapport från BIKON:s samarbetsorganisationer november 2012
Kongos barn – ett hopp om en framtid värd att rädda
Kinshasa, huvudstaden i Demokratiska Republiken Kongo, är en jättestor stad med mellan 10 och 12 miljoner invånare – någon riktig folkräkning har man inte kunnat göra det senaste decenniet. Här bor alltså, i en enda stad, fler människor än i hela Sverige.
Staden bär tydliga spår av de senaste krigen, vilka har avlöst varandra i Kongo. Sedan 1998 uppskattas fem till tio miljoner människor ha dött av våld, hunger och sjukdomar till följd av krigen, vilket gör konflikten till den dödligaste i världen sedan andra världskriget. I Kinshasa har regeringen gjort vissa försök att rusta upp några delar av staden, speciellt inför presidentvalet, men det är omöjligt att dölja den fattigdom och misär som finns överallt.
Den stora huvudgatan är en bred flerfilig väg. Där, mitt i den osande trafiken och värmen, ser man många barn som försöker sälja tidningar, plastpåsar med vatten, pappersnäsdukar eller något annat för att försöka få ihop lite pengar för att kunna få något att äta den här dagen. En del av dem är riktigt små, kanske 8-9 år. De är några av Kinshasas tusentals gatubarn. De har inget hem – deras enda hem är gatan. Deras sysselsättning, att gå ut bland bilarna för att övertala förarna och passagerarna att köpa något av dem, är utan tvekan absolut livsfarlig. ”Hur kan det få vara så här?” tänker man. Men så är det och regeringen gör ingenting för att hjälpa dessa barn, som bara blir fler och fler. De är några av Kongos många barn, de som skall vara landets hopp. Vilken framtid väntar dem?
Men det finns några gatubarn som har haft lyckan att få bli omhändertagna. Några av dessa är de fyrtiotal barn som finns på barnhemmet Prokin. Detta barnhem har startats, och drivs, av en fantastisk människa, Sebastien. Han blev själv tidigt föräldralös och togs om hand av ett engelskt missionärspar. Han utbildade sig till ingenjör, och när han hade blivit färdig med sin utbildning och skulle söka arbete, mötte han några föräldralösa barn , som han bara inte kunde lämna. Det blev starten för barnhemmet Prokin, där Sebastien nu har arbetat i ca tio år. Han säger att barnen är en del av hans familj (han har fru och två egna små barn) som han helt enkelt inte kan lämna. Han försöker ordna ordentliga papper på alla de här barnen hos myndigheterna, och de får alla gå i skolan, trots att man vissa mornar inte ens vet hur man skall få mat för dagen. Det är en stor upplevelse att besöka det här välordnade barnhemmet, och man glömmer det aldrig när man en gång har fått komma dit, och speciellt när man har fått träffa Sebastien.
Ingen kan göra allting säger man, men alla kan göra någonting. Det vill säga att med en liten insats kan man tända ett ljus mot framtidens mörker.
